Orchestra of the 18th Century – Frans Brüggen

För en tid sedan skrev jag om en inspelning av Beethovens trippel med Chamber Orchestra of Europe och Nikolaus Harnoncourt som verkligen föll mig och många andra i smaken. Jag kunde då inte tänka mig att det skulle komma någon annan inspelning som skulle visa en än mer intressant uppsättning musiker och om möjligt en mer innovativ tolkning av verket. Det här klippet är ett måste!

Beethovens Trippelkonsert

Isabelle Faust – violin
Jean-Guihen Queyras – cello
Kristian Bezuidenhout – piano
Orchestra of the 18th Century
Frans Brüggen -dirigent

J. S. Bach – Sehr schwer!

Att spela musik av J. S. Bach är svårt, Punkt. Av den anledningen är det många klassiska musiker som helt avhåller sig eller med bävan spelar hans verk vilket är synd eftersom att musiken är bland det mest kvalitativa och framför allt vackraste som skrivits.

Vad är det då som är så svårt med att spela musiken av J. S Bach?

Vid första anblicken i noter eller partitur kan musiken nästa anta en kryptisk karaktär där det kan finnas svårigheter att urskilja harmonik, form och tematik. Det intressanta med Bachs musik, såväl dess svårighet, är att sedan att hitta strukturen och förstå verket vilket kräver prov på såväl musikalisk förståelse som en stor portion koncentration och uthållighet hos utövaren. Detta är viktigt eftersom att Bachs musik samtidigt som den är komplex även är otroligt transparent. Det är med andra ord svårt att fuska. Om man vill bedöma en musiker ska man låta han/hon av den anledningen spela Bach, då kommer sanningen upp till ytan. Hårt men rättvist.

Glädjen låter heller inte vänta på sig vid de tillfällen då man hittar en bra inspelning av Bachs musik. Några som verkligen lyckats med detta är Bach Collegium Japan med dess inspelning av Bachs kantater samt barockcellisten Hidemi Suzukis fantastiska tolkning av cellosviterna.

Hagen Quartett

Den här stråkkvartetten är för mig och andra en evig källa till inspiration när det gäller dess klang, musikaliska uppförande och samspel. Hagen Quartett är något speciellt som måste upplevas för att förstås.

Stråkkvartett av Maurice Ravel, första satsen Allegro moderato – Très doux, F-dur.

Zehetmair Quartet

Det är med stort nöje jag lyssnar in mig på en ny skiva med Schumanns kvartetter. Zehetmair Quartet är bland det bästa jag hört i kammarmusikväg, lysnna på det här, det kommer jag att göra.

Tredje satsen ur Schumanns Stråkkvartett nr.3 A-dur

T

Cecilia Bartoli – Opera Proibita

Marc Minkowski – Les Muaiciens du Louvre

Som namnet, Opera Proibita, antyder är detta en skiva med mer eller mindre sakrala verk som vid tiden de skrevs förbjöds av den katolska kyrkan. Mark Minkowski och Cecilia Bartoli’s samarbete har lett till en skiva med nyuppföranden av verk Händel, Scarlatti och Caldara som sedan länge fallit i glömska.

Cecilia Bartoli är idag en väletablerad sångerska inom den klassiska musikvärlden och har regelbundet samarbetat med flera framstående barockorkestrar med program från barocken till den klassiska repertoaren. Samarbetet med Marc Minkowski och Les Musiciens du Louvre är därför inte oväntat men inte mindre spännande.

Men faktum är att faktiskt inte är så spännande som jag hade hoppats på. Cecilia Bartoli är en sångerska utan några tekniska begränsningar vilket hon också visar på denna inspelning. Hon formar klangen mycket uttrycksfullt i de känsliga partierna och visar en fantastisk artikulation och dramatik i de virtuosa satserna.

Då man börjar lyssna till denna skiva är det svårt att inte bli imponerad av orkesterns och Cecilia Bartoli’s otroliga energi. Varje enskilt spår bjuder på den finaste sensibiliteten för att i tvära kast övergå i otrolig dramatik vilket till en början gör det mycket intressant att lyssna.

Men det är också det som är den här inspelningens problem,  efter ett tag så blir de tvära kasten mellan affekter och effekter och den otroliga dramatiken något tröttsam och det är svårt att skilja spåren åt då det mesta låter i stort sätt likadant.

Christian Ferras

Zubin Mehta – Orchestre National de la RTF

Jag brukar inte alltid uppskatta violinister av den gamla skolan av olika skäl men detta är ett undantag. Ferras har en ovanlig närvaro såväl musikaliskt som sceniskt vilket gör att detta är något som berör. Klassisk hjärta och smärta då den är som bäst.

Första satsen ur Sibelius violinkonsert Op. 47 d-moll.

Beethoven – Trippelkonsert

Chamber Orchestra of Europe
Nikolaus Harnoncourt

Clemens Hagen, Thomas Zehetmair, Pierre – Laurent Aimard

Trippelkonserten av Beethoven är ett verk som brukar omnämnas med en skräckblandad förtjusning bland musiker och dirigenter. Att det är ett musikaliskt mästerverk råder det inget tvivel om, lika säkert är också att verket kräver prov på lyhördhet hos såväl solister, dirigent och orkester såväl klangligt som musikaliskt.

Det gör det inte mindre spännande med den otroliga konstellation musiker som medverkar på denna inspelning. Chamber Orchestra of Europe profilerar sig genom att framför sina verk på moderna instrument vid konserter med romantiskt program och sensträngade instrument vid konserter av barock och klassisk musik. Det är knappast en slump att det regelbundet samarbetar med välrenommerade dirigenten Nikolaus Harnoncourt, grundare av Concentus Musicus Wien, som fick sitt hedersdoktorat vid Universität Mozarteum år 2008 för bl a sina böcker och skrifter om uppförandepraxis av musik från Monteverdi till den senaste utkomna boken om romantisk musik.

Det är musikernas intresse för uppförandepraxis som är den gemensamma nämnaren för denna inspelning vilket även gäller för de tre solisterna. Clemens Hagen och Thomas Zehetmair är bekanta från respektives stråkkvartetter Hagen Quartet och Zehetmair Quartet som gjort inspelningar som blivit uppmärksammade just för sina stilistiska tolkningar.

Det finns ett antal ögonblick på den här inspelningen man kan lyssna på utan att sluta farcineras över klangen, samspelet och tolkningen. Mer konkret så är det ett par generella saker jag har fastnat för. Samspelet solisterna sinsemellan är mycket bra såväl klangligt som musikaliskt men inspelningen hade inte varit i närheten av vad den är om det inte vore för samspelet mellan solister och orkester. Det är mycket imponerande hur Harnoncourt väver samman solisterna med orkesterns klang till en helhet där man till slut tappar uppfattningen av vad som spelas av solister och vad som spelas av orkester. Detta innebär i praktiken att hierarkin mellan solister och orkester slätas ut till en helhet där det musikaliska verket är överordnat utövaren.

Men det är för tolkningen av verket som denna inspelning blir fantastisk. Detta är inte bara byggt på klassisk hjärta och smärta utan det är tydligt att det är musiker som har en ovanligt god förståelse för verkets form och struktur. Detta ger sitt uttryck i valet av tempon, klangfärger och temperament till ett resultat som känns välgjort, kvalitativt och äkta.

Veronique Gens

Ivor Bolton – Orchestra of the Age of Enlightment

Dags för nästa makalösa franska barocksopran. Jag har lyssnat på allt jag kommit över där hon medverkar och allt är strålande vackert. Absolut en av mina personliga favoriter just nu!

Aria Batti batti o bel masetto av Mozart (Don Giovanni).

Sandrine Piau

Christophe Rousset – Les Talens Lyrique

Arian Ruhe sanft, mein holdes leben av Mozart (Zaide)

Detta ger rysningar, en av mina absoluta Youtubefavoriter!

Lyssna så kanske ni förstår vad jag menar…

Pergolesi – Stabat Mater

Andreas Scholl & Barbara Bonney
Christophe Rousset – Les Talens Lyrique

Den här inspelningen har så många kvaliteter att det är svårt att formulera sig utan att det låter som att man är sponsrad alternativt hotad till livet. Jag är varken sponsrad eller hotad utan bara frälst av denna fantastiska inspelning.

Vad är det då som gör att det är just denna inspelning som jag tycker man ska välja framför alla andra inspelningar av samma verk?

Den här skivan är intressant redan innan man börjat att lyssna med tanke på de fantastiska musiker som medverkar. Andreas Scholl och Barbara Bonney är kanske två av de mest intressanta sångarna inom det klassiska musiklivet och Christophe Rousset’s ensemble Les Talens Lyrique en av det framstående barockensemblerna i frankrike. Det är just samarbetet mellan dessa musiker som är spännande då det knappast kan bli en mer intressant konstellation. Det är upplagt för succé.

Och succé är precis vad det är. Det som jag faller mest för är de klangerfärger som Christophe Rousset lyckas få fram ur ensemblen och det driv genom alla fraserna vilket gör att man alltid har känslan att musiken är på väg någonstans. Detta i kombination med hans känsla för att hitta bra tempi gör att sångarna har de bästa förutsättningarna att uttrycka sig musikaliskt.
Andreas Scholl har nog inte gjort någon dålig inspelning tidigare och gör det inte den här gången heller. Han har ett sällsynt bra röstmaterial, enastående klang men framförallt en grym känsla för tajming. Barbara Bonney är minst en lika framstående sångerska som Andreas Scholl och det är just i samarbetet mellan dem som magin uppstår. Det är välgjort och smakfullt och otroligt vackert.

Detta är en inspelning som redan har gått till historien och som definitivt är det värd.