J. S. Bach – Sehr schwer!

Att spela musik av J. S. Bach är svårt, Punkt. Av den anledningen är det många klassiska musiker som helt avhåller sig eller med bävan spelar hans verk vilket är synd eftersom att musiken är bland det mest kvalitativa och framför allt vackraste som skrivits.

Vad är det då som är så svårt med att spela musiken av J. S Bach?

Vid första anblicken i noter eller partitur kan musiken nästa anta en kryptisk karaktär där det kan finnas svårigheter att urskilja harmonik, form och tematik. Det intressanta med Bachs musik, såväl dess svårighet, är att sedan att hitta strukturen och förstå verket vilket kräver prov på såväl musikalisk förståelse som en stor portion koncentration och uthållighet hos utövaren. Detta är viktigt eftersom att Bachs musik samtidigt som den är komplex även är otroligt transparent. Det är med andra ord svårt att fuska. Om man vill bedöma en musiker ska man låta han/hon av den anledningen spela Bach, då kommer sanningen upp till ytan. Hårt men rättvist.

Glädjen låter heller inte vänta på sig vid de tillfällen då man hittar en bra inspelning av Bachs musik. Några som verkligen lyckats med detta är Bach Collegium Japan med dess inspelning av Bachs kantater samt barockcellisten Hidemi Suzukis fantastiska tolkning av cellosviterna.

Cecilia Bartoli – Opera Proibita

Marc Minkowski – Les Muaiciens du Louvre

Som namnet, Opera Proibita, antyder är detta en skiva med mer eller mindre sakrala verk som vid tiden de skrevs förbjöds av den katolska kyrkan. Mark Minkowski och Cecilia Bartoli’s samarbete har lett till en skiva med nyuppföranden av verk Händel, Scarlatti och Caldara som sedan länge fallit i glömska.

Cecilia Bartoli är idag en väletablerad sångerska inom den klassiska musikvärlden och har regelbundet samarbetat med flera framstående barockorkestrar med program från barocken till den klassiska repertoaren. Samarbetet med Marc Minkowski och Les Musiciens du Louvre är därför inte oväntat men inte mindre spännande.

Men faktum är att faktiskt inte är så spännande som jag hade hoppats på. Cecilia Bartoli är en sångerska utan några tekniska begränsningar vilket hon också visar på denna inspelning. Hon formar klangen mycket uttrycksfullt i de känsliga partierna och visar en fantastisk artikulation och dramatik i de virtuosa satserna.

Då man börjar lyssna till denna skiva är det svårt att inte bli imponerad av orkesterns och Cecilia Bartoli’s otroliga energi. Varje enskilt spår bjuder på den finaste sensibiliteten för att i tvära kast övergå i otrolig dramatik vilket till en början gör det mycket intressant att lyssna.

Men det är också det som är den här inspelningens problem,  efter ett tag så blir de tvära kasten mellan affekter och effekter och den otroliga dramatiken något tröttsam och det är svårt att skilja spåren åt då det mesta låter i stort sätt likadant.

Veronique Gens

Ivor Bolton – Orchestra of the Age of Enlightment

Dags för nästa makalösa franska barocksopran. Jag har lyssnat på allt jag kommit över där hon medverkar och allt är strålande vackert. Absolut en av mina personliga favoriter just nu!

Aria Batti batti o bel masetto av Mozart (Don Giovanni).

Sandrine Piau

Christophe Rousset – Les Talens Lyrique

Arian Ruhe sanft, mein holdes leben av Mozart (Zaide)

Detta ger rysningar, en av mina absoluta Youtubefavoriter!

Lyssna så kanske ni förstår vad jag menar…

Pergolesi – Stabat Mater

Andreas Scholl & Barbara Bonney
Christophe Rousset – Les Talens Lyrique

Den här inspelningen har så många kvaliteter att det är svårt att formulera sig utan att det låter som att man är sponsrad alternativt hotad till livet. Jag är varken sponsrad eller hotad utan bara frälst av denna fantastiska inspelning.

Vad är det då som gör att det är just denna inspelning som jag tycker man ska välja framför alla andra inspelningar av samma verk?

Den här skivan är intressant redan innan man börjat att lyssna med tanke på de fantastiska musiker som medverkar. Andreas Scholl och Barbara Bonney är kanske två av de mest intressanta sångarna inom det klassiska musiklivet och Christophe Rousset’s ensemble Les Talens Lyrique en av det framstående barockensemblerna i frankrike. Det är just samarbetet mellan dessa musiker som är spännande då det knappast kan bli en mer intressant konstellation. Det är upplagt för succé.

Och succé är precis vad det är. Det som jag faller mest för är de klangerfärger som Christophe Rousset lyckas få fram ur ensemblen och det driv genom alla fraserna vilket gör att man alltid har känslan att musiken är på väg någonstans. Detta i kombination med hans känsla för att hitta bra tempi gör att sångarna har de bästa förutsättningarna att uttrycka sig musikaliskt.
Andreas Scholl har nog inte gjort någon dålig inspelning tidigare och gör det inte den här gången heller. Han har ett sällsynt bra röstmaterial, enastående klang men framförallt en grym känsla för tajming. Barbara Bonney är minst en lika framstående sångerska som Andreas Scholl och det är just i samarbetet mellan dem som magin uppstår. Det är välgjort och smakfullt och otroligt vackert.

Detta är en inspelning som redan har gått till historien och som definitivt är det värd.