Beethoven – Trippelkonsert

Chamber Orchestra of Europe
Nikolaus Harnoncourt

Clemens Hagen, Thomas Zehetmair, Pierre – Laurent Aimard

Trippelkonserten av Beethoven är ett verk som brukar omnämnas med en skräckblandad förtjusning bland musiker och dirigenter. Att det är ett musikaliskt mästerverk råder det inget tvivel om, lika säkert är också att verket kräver prov på lyhördhet hos såväl solister, dirigent och orkester såväl klangligt som musikaliskt.

Det gör det inte mindre spännande med den otroliga konstellation musiker som medverkar på denna inspelning. Chamber Orchestra of Europe profilerar sig genom att framför sina verk på moderna instrument vid konserter med romantiskt program och sensträngade instrument vid konserter av barock och klassisk musik. Det är knappast en slump att det regelbundet samarbetar med välrenommerade dirigenten Nikolaus Harnoncourt, grundare av Concentus Musicus Wien, som fick sitt hedersdoktorat vid Universität Mozarteum år 2008 för bl a sina böcker och skrifter om uppförandepraxis av musik från Monteverdi till den senaste utkomna boken om romantisk musik.

Det är musikernas intresse för uppförandepraxis som är den gemensamma nämnaren för denna inspelning vilket även gäller för de tre solisterna. Clemens Hagen och Thomas Zehetmair är bekanta från respektives stråkkvartetter Hagen Quartet och Zehetmair Quartet som gjort inspelningar som blivit uppmärksammade just för sina stilistiska tolkningar.

Det finns ett antal ögonblick på den här inspelningen man kan lyssna på utan att sluta farcineras över klangen, samspelet och tolkningen. Mer konkret så är det ett par generella saker jag har fastnat för. Samspelet solisterna sinsemellan är mycket bra såväl klangligt som musikaliskt men inspelningen hade inte varit i närheten av vad den är om det inte vore för samspelet mellan solister och orkester. Det är mycket imponerande hur Harnoncourt väver samman solisterna med orkesterns klang till en helhet där man till slut tappar uppfattningen av vad som spelas av solister och vad som spelas av orkester. Detta innebär i praktiken att hierarkin mellan solister och orkester slätas ut till en helhet där det musikaliska verket är överordnat utövaren.

Men det är för tolkningen av verket som denna inspelning blir fantastisk. Detta är inte bara byggt på klassisk hjärta och smärta utan det är tydligt att det är musiker som har en ovanligt god förståelse för verkets form och struktur. Detta ger sitt uttryck i valet av tempon, klangfärger och temperament till ett resultat som känns välgjort, kvalitativt och äkta.

Pergolesi – Stabat Mater

Andreas Scholl & Barbara Bonney
Christophe Rousset – Les Talens Lyrique

Den här inspelningen har så många kvaliteter att det är svårt att formulera sig utan att det låter som att man är sponsrad alternativt hotad till livet. Jag är varken sponsrad eller hotad utan bara frälst av denna fantastiska inspelning.

Vad är det då som gör att det är just denna inspelning som jag tycker man ska välja framför alla andra inspelningar av samma verk?

Den här skivan är intressant redan innan man börjat att lyssna med tanke på de fantastiska musiker som medverkar. Andreas Scholl och Barbara Bonney är kanske två av de mest intressanta sångarna inom det klassiska musiklivet och Christophe Rousset’s ensemble Les Talens Lyrique en av det framstående barockensemblerna i frankrike. Det är just samarbetet mellan dessa musiker som är spännande då det knappast kan bli en mer intressant konstellation. Det är upplagt för succé.

Och succé är precis vad det är. Det som jag faller mest för är de klangerfärger som Christophe Rousset lyckas få fram ur ensemblen och det driv genom alla fraserna vilket gör att man alltid har känslan att musiken är på väg någonstans. Detta i kombination med hans känsla för att hitta bra tempi gör att sångarna har de bästa förutsättningarna att uttrycka sig musikaliskt.
Andreas Scholl har nog inte gjort någon dålig inspelning tidigare och gör det inte den här gången heller. Han har ett sällsynt bra röstmaterial, enastående klang men framförallt en grym känsla för tajming. Barbara Bonney är minst en lika framstående sångerska som Andreas Scholl och det är just i samarbetet mellan dem som magin uppstår. Det är välgjort och smakfullt och otroligt vackert.

Detta är en inspelning som redan har gått till historien och som definitivt är det värd.